Monday, January 18, 2010

Love in the time of chaos: She is a he

Bailey, 8 weeks.


The guilt of survival. Human suffering and innocent puppy love. Haven't posted in so long..better start close to home, softly.

A copy of the latest message on my long, confusing list of outgoing e-mails to the Caribbean:


Dear E.,

So sad about the chaotic situation in Haiti. Hope the box arrived in SJU yesterday as scheduled and made it onto the DHL flight. Please let me know if there is a problem.

Did A. tell you that we got a puppy? He is a white puppy with black nose and eyes, a European Golden Retriever with coloring called "English Cream." My sister protested (she left last Thursday, but was still here when we picked him up) and immediately compared his color to Bailey's Irish Cream instead.

"Look, he has that dark golden edge to his creaminess," she said. And we all had to agree: He’s definitely more edgy Irish whiskey liqueur than clotted English cream.

After that, the name kind of stuck, although A. really wanted him to be "Prince Beowulf," and Aa. wanted him to be "Mini-Cooper." But in the end, he got a female name.

At 8 weeks, Bailey looks like a small fluffy yarn ball with unproportionally big, flappy ears, droopy sad puppy eyes and long, long white eyelashes. I have never seen anything as cute, or as love-starved and trusting for that matter--he's chasing after the cats right now, trying to lick them and snuggle with them, but they keep hissing and batting at him. I hope they don't scratch his eyes out. I'll have to hold them in my lap for awhile now and let him sniff them and be next to them or there will be no end to the whining and crying. Nothing as sad-eyed as a rejected, love-struck puppy.

Talk to you soon.

With love,
Pia

Monday, August 3, 2009

Nej AP, "kronkiter" är inte en svensk term för "nyhetsankare"

På svenska kallas nyhetsankare för "kronkiter" enligt amerikansk media. Denna faktoid presenterades i en massa dödsrunor i den amerikanska pressen.

Jag har aldrig nånsin hört eller sett nån använda det uttrycket! Men nu är det nog dags att folk rullar upp skjortärmarna och gör Associated Press till lags genom att använda det eftersom denna urbana myt fått sån enorm spridning. Det var nämligen Associated Press som spred den över världen med orden:
"Cronkite was the broadcaster to whom the title "anchorman" was first applied; and his name was at one point synonymous with the role even outside the U.S. — in Sweden anchors were sometimes termed Kronkiters; in Holland, they were Cronkiters."

Så kan det gå när "kronkiterna" fyller ut med sånt som bara är Marklundskt sant, dvs lite löst "baserat på" en historia---och som de inte använt sökmotorer för att finna exempel på innan det presenterades som fakta.

NPRs dödsruna och det inslag NPR nu
gjort om bakgrunden till den urbana myten.

Hur avslöjades faktavurpan? Bloggare, naturligtvis. Too Good to Check gäller inte i bloggosfären där allt inom media dryftas hit och dit och fram och tillbaks och om igen, ur miljoner människors olika vinklar.

ORD FRÅN ANDRA SIDAN

Peter Englund hade några riktigt intressanta bloggartiklar om dödsrunor och biografier innan hans blogg gick in i den eviga vilan.

Överst på min egen lista över "Tidernas elakaste dödsruna": New York Times raljerande över Jacques Derrida. De blev tvungna att publicera en dödsrunevariant till över honom några dagar efter den första eftersom den väckte sån avsky och var så kontroversiell.


När jag dör vill jag också ha minst två varianter, men helst tre: en av mina bästa vänner, en av en meningsmotståndare, och en av mina bästa vänner där de piskar fram frenesi över att den andra varianten fick publiceras. He, he, så att det blir ordentligt slutsnackat, menar jag. AP kan man ju inte lita på. ;)

Och om man vill att det ska vara slutsnackat om en på ens blogg när man dör så får man antingen köra med kommentarsgranskning redan nu eller läsa Mymlans tips om hur man kan se till att ens blogg blir nedsläckt utan drama och man själv får sista ordet, från andra sidan.

Uppdatering torsdag, 6 aug: Igår vaknade AP upp från sin lilla blunder och erkände att man kanske inte kollat fakta så där jättenoga. Det var på tiden!

Thursday, July 23, 2009

Feberdrömmar om Haiti och svinvirus

Jag har feberdrömmar. Blodet har kokat upp tropisk hetta åt viruskropparna som flyter genom mina ådror. Jag drömmer om ihopklibbade geléklumpar i grodyngelliknande virusformationer som pumpar sig med våld igenom mina ömmande muskelfibrer och lungor. Jag spyr. Det gör ont överallt.

CDC-bilder: H1N1-viruset och sjuk mammagris.
Jag är den sista i familjen som fått flunsan.


Drömmarna är fyllda av voodooseanser, Tonton-Macoute-machetes och infekterade créolegriskadaver. De har blandat sig med innehållet i fotolådorna överst på bokhyllorna i arbetsrummet. Igår var jag tvungen att hämta ned kartongerna för sortera ut marorna och febervansinnet från verklighetens minnesbilder och fotona från tiden på Haiti.



Sent 80-tal och tidigt 90-tal, Baby Doc i landsflykt, General Namphy i Port-au-Princes presidentpalats. Och Richard i ett nyrenoverat Hotel Olofsson. Lukt av oljad mahogany, nymålade balustrader och friterad accra. Väggar fulla av modern Haitikonst i hotellets alla snirkliga korridorirrgångar och viktorianskt pråliga trappavsatser.

Lådbilder: Hotel Olofsson taget precis innanför grinden,
Presidentpalatset, jag och vaktmästaren vid Olofssonpoolen,
konstutställning i de svala källarvalven på bottenvåningen.


Poolen i bilderna är inte alls fylld till bredden med virusinfekterat blod som i feberdrömmarna. Minnet av att en död doktor hittades flytande med näsan mot hotellpoolens botten är bara en feberfantasi det med, frammanad av Graham Greenes beskrivning av mordoffer i hotellets pool i Duvaliersatiren The Comedians.

Inga avrättningar av militärdiktaturens lakejer bland mina bilder, och definitivt inget macheteblodbad på trappan upp till hotellverandan.

Men våldet och avgrundsmisären sitter fångad på bild där i lådorna, i otäcka bildsekvenser som får det att vända sig i magen igen. Jag brer ut dem på golvet för att fotografera av dem och kolla på dem i digitalkameran istället men benen viker sig så jag blir liggande där bland mina gamla snapshots och ser på originalen, ett efter ett.

Lådbild: Tap-tap taxi i Port au Prince.



MIZIK RASIN VIDEO FRÅN HOTEL OLOFSSON

Richard finns också där bland de värmeskadade fotona, fast mycket vackrare än drömmens morfade Antonio Banderas rollfigur. I drömmarna hade han till slut blivit förväxlande lik den skottskadade västindiske plantageägaren som fick en pistolkula i magen av solochvåraren Angelina Jolie på en ångande het och hotfull kubansk "Original Sin"-plantage.

Vissa filmsekvenser i Michael Cristofers film verkar nämligen vara direkt inspirerade av RAMs gamla musikvideos, Richards drömska videosekvenser där voodootrummor och eld lockar honom ur mahoganystolpsängen för att upptäcka Haitisk vodou dans och rock&roots på bakgården, inspelade på Hotel Olofsson på 90-talet.

Stills från en mizik-rasinvideo med RAM inspelad på Hotel Olofsson.


Richard är fortfarande omskriven, på nätet också, upptäcker jag lättad. Av någon anledning tappade jag tråden nåt år efter "Ibo Lele (Dreams come true)" blivit en hit som filmmusik i Philadelphia 1993 och följde inte längre med i vad som utspelade sig i hans liv. Men han har överlevt regimbytena, varenda en av de 22 presidenter som misslyckats på Haiti sedan han flyttade hem till sin mammas hemland.

Livet är outgrundligt och underbart. Och min feber lågar. Lyssnar på RAM och tänker på Haitis svinfeberepidemi, den första svininfluensan vars efterverkningar indirekt berörde mitt liv.




SVINFEBEREPIDEMIN PÅ HAITI

Jag såg inte utrotningsslakten 1980-83, bara ursinnet och svälten som fortfarande härjade där sex-sju år efteråt. USA hade nämligen skickat ner trupper för att avliva öns hela endemiska grisstam av rädsla för att svinfeberepidemin skulle få fotfäste och spridas norrut till amerikanska fastlandet.

Grisarna fungerade som fattigt folks spargrisar. Man sålde en gris när det blev dags att betala skolavgiften, böckerna, sjukvårdsräkningen, begravningen, osv. Slakten av öns hundratusentals friska créolegrisar var därför en fruktansvärd katastrof för befolkningen som de aldrig riktigt hämtade sig från. Aristide har skrivit rätt omfattande i ämnet och om sorgen över den förlorade créolegrisstammen.

De gratis ersättningsgrisar som USA utlovat i gengäld för att man fått tillstånd av Duvalier att utrota landets endemiska grisstam visade sig sedan tyvärr inte alls vara gratis. De kostade $50---en förmögenhet i ett av världens fattigaste länder. Få hade råd. Folk ute på landet försökte därför gömma undan sina friska créolegrisar, men skogen har som bekant huggits ner för att användas för brasor till matlagningen, så det fanns inte många ställen kvar att smyga undan dem.

De nya grisarna delades ut av en hjälporganisation som fått order av USA att kräva att familjerna visade upp en sanitär stallmiljö för kultingarna innan de fick följa med sina haitiska värdfamiljer hem. Men Haitis inhemska grisar stod inte i stall..de drev omkring och höll rent i gränderna, levde på folks bakgårdar eller på allmänningar runt byarna och kunde klara sig utan mat i tredagarsperioder utan problem. De var tuffa och självständiga.

Så även om folk hade haft $50 för att köpa en gratis gris så kunde de ändå inte klara sanitetsinspektionen. Kanske var det lika bra det, för grisarna som kom från USA och Europa klarade varken klimatet eller dieten och dog snart som flugor. U-hjälpen inkluderade nämligen inga pengar till foderimporten som var en nödvändighet för att de nya kräsna och känsliga små grisliven skulle kunna överleva.

De fattigaste f.d. grisägarna överlevde inte svälten som följde. Den amerikanskledda grisutrotningskampanjen väckte därför ett glödande hat mot USA som fortfarande pyr i folklagren, intensivare och bittrare när desperationen över matbristen blossar upp under igen kristider.




MIN VIRUSCOCKTAIL: STIRRED, NOT SHAKEN

Mellan febertopparna vet jag naturligtvis att mitt svininfluensavirus är av en helt annan familj än det som orsakar African Swine Fever (som sprids genom fästingbett och också matvägen, inte bara genom direktkontakt med den sjuke och virusangrepp via luftvägarna). Det afrikanska svinfeberviruset är grymt och fruktansvärt; det leder till ond bråd död genom våldsamma inre blödningar. Liksom Ebolaviruset.

Men i drömmarna älter min feberhjärna informationen om slumpartade virusgenmodifikationer med grisar som mellanled till människan, virus-DNA som kan kombineras och modifieras och byta skepnad till att orsaka svårare sjukdomstillstånd och smitta som sprids fram och tillbaks mellan människor och grisar.



Det upptäcktes sent i fjor att Ebola muterat till grisvärlden. Och för någon vecka sedan kom det nyheter om ebolavirusattacker på Filippinerna. Samtidigt upptäcktes African Swine Fever hos en dansk grisuppfödare i Litauen. I drömmarnas logik har mitt virus därför redan fått DNA från den mänskliga Ebolaepidemin i Afrika, kombinerat med African Swine Fever virus och HN1HN och blivit en mexikansk-afrikansk svinfeberinfluensacocktail som får mina kokande inälvor att explodera..och jag river av lakanen för att se om det är blod eller svett som ångar i dem när jag vaknar. Måtte febern ge med sig snart.

Uppdatering måndag: Jag känner mig äntligen sval nog idag att scanna bilder och skriva färdigt detta blogginlägg som legat här i bloggarkivet och väntat i tre dagar på att bli postat. Imorgon är jag nog på benen igen. The surf is up---här kan man ju inte ligga och försmäkta längre.


LÄSVÄRT OM SVINFLUNSEVIRUSET

* Darwins principer styr utvecklingen av A/H1N1 av Annika Linde m fl (Läkartidningen 2009-05-15)

Wednesday, July 8, 2009

Det brinner runt Getty


Chocken bedövar. Det har inte riktigt sjunkit in än att konstskatten på Getty Center skulle kunna hotas av den brand som bröt ut i middags i den torra vegetationen bakom parkeringsplatsen. Men den har blivit till en okontrollerad, 10-hektarstor wildfire i Sepulvedapasset nu och alla fick evakueras. Hemma nu och allt är OK, men måtte det inte börja blåsa mer däruppe runt museet för vinden verkar vrida just nu.

Update: 80 acres (~32 hektar) har brunnit nu (kl 17)! Men elden ser åtminstone ut att dra på andra hållet.

Thursday, June 25, 2009

Amerikansk kampanj mot kräkmedia


När får vi en kampanj mot maktkoncentration inom svensk media tro? Never in a million years? Njuter av http://www.freepress.net kampanjen så länge då, till tonerna av "Oh Lord, there is no heaven."



Relaterat material på bloggen: avsnitten om Kentucky-Fried-författare och kioskvältare på hyrd säljyta.

Mer på Youtube:
* Vem är Free Press?
* Netneutralitykampanjen

Tuesday, June 23, 2009

Krossandet av Dark Night of the Soul

Tvisten med EMI över Dark Night of the Soul verkar inte gå att lösa för Danger Mouse och Sparklehorse & deras gästartister. CD-skivan ges fortfarande ut blank och levereras med det kryptiska meddelande: "For Legal Reasons, enclosed CD-R contains no music. Use it as you will."



Det är upp till publiken att själva finna piratvägen till musiken, och på så vis fylla spåren på sin inköpta CD på egen hand. På DNOTS-webbsajten skriver Danger Mouse:
"Due to an ongoing dispute with EMI, Danger Mouse is unable to release the recorded music for Dark Night of the Soul without fear of being sued by EMI. Danger Mouse remains hugely proud of Dark night of the Soul and hopes that people lucky enough to hear the music, by whatever means, are as excited by it as he is."

EMI har enligt Los Angeles Times svarat med ett lika intetsägande pressmeddelande där de påstår sig göra vad de kan för att lösa situationen. Fast under tiden ser de sig dock nödgade att "reservera sina rättigheter", naturligtvis, även om det betyder att utgivningen stoppas helt: "We continue to make every effort to resolve this situation and we are talking to Brian Burton (Danger Mouse) directly. Meanwhile, we need to reserve our rights."

Utgåvan av Dark Night of the Soul där den blanka CD-skivan levereras tillsammans med en bok med fotografier av David Lynch för $50 är tyvärr slut, så jag fick nöja mig med $10-versionen istället. Musiken finns på NPR.

Med i den spännande mixen artister finns bland andra Iggy Pop, Suzanne Vega, Wayne Coyne och Steven Drozd från Flaming Lips, Julian Casablancas (Strokes), James Mercer (Shins), Nina Persson (Cardigans), Jason Lytle (Grandaddy), och Vic Chesnutt och Gruff Rhys från Super Furry Animals.

BROMSKLOSSEN EMI OCH DET OFRIA SKAPANDET

David Lynch blev nyligen intervjuad i en Guardianartikel där han kommenterade musik- och filmindustrins "smärtsamma övergång" till ett nytt digitalt tidevarv:
"'Sometimes the house burns down and you build a new one,' he says. And obviously the new house shall be one in which freedom reigns. 'Because the world is so, sooo, completely backwards and absurd, people think it's strange or an exception to have freedom to create something. It's ridiculous. The exception should be that sometimes people do not have freedom. What went wrong?'."

Vad är det som gått snett? Jamen, det är väl inte så svårt.



SJÄLENS MÖRKA NATTINSTALLATION ÄNTLIGEN STJÄRNFRI

Jag hade ett ärende i CBS-kvarteret på Beverly Hills Blvd häromdagen och stannade till på Michael Kohn Gallery på väg hem för att kolla Lynchs fotografier och få grepp om hela Dark Night of the Soul-upplevelsen som den var tänkt, musik och bild tillsammans. Efter första veckans stjärnanstormning hade det lugnat ner sig där och avstickaren var väl värd besväret.

Utställningen är en klassisk David Lynch-bonanza bestående av 53 teatraliskt dekadenta foton som svävar i aluminiumramar och belyses i takt med musiken. Vissa av bilderna kommer indränkta i hårt 40- eller 50-talsblixtljus, som om figurerna fångats i skenet från rykande kamerablixtar avfyrade av Rita Hayworth-erans paparazzi, en sliskigt ljuv, sötsursexig urban weirdosurrealism med vackra blonda Hitchcockhemmafruar med getingmidjor, stilettklackar, klockade ljusblå kjolar, stärkta husmorsförkläden och avhuggna huvud på salladsfaten, blandat med torftiga Skid Row-miljöer och gangsterfilmromantik i sadomasochistisk tappning--allt man kan drömma om i Lynchväg, förutom Isabella Rossellini insvept i blåviolett sammetstyg med matchande blåtira, förstås.



Veckans favorit:

* Kjell Häglunds kommentar till artikeln "Stoppa Joe Biden!", dvs Sveriges vassaste penna mot "AB-journalisten":

"David, jag har mejlat lite med AB-journalisten som snodde min idé och gjorde egen toppnyhet (!) av den… Initialt hade jag inget emot det, jag skrev att hon var välkommen att fortsätta följa och låna från mig, och hon hade så pass många egna exempel och annorlunda prioriteringar i sin tex att jag absolut inte kände behov av att creddas. Men sen blev jag arg, och kände mig förolämpad, när hon svarade så här: 'Och 'ditt uppslag' vet jag inte om jag håller med om, din artikel bygger – liksom min – på en Cnet news-artikel, eller hur?' Jag svarade att jag aldrig skulle komma på tanken att sälja en text till DN som bygger på att jag läst en enda artikel, sånt får anställda kvällstidnings-hacks syssla med".

He, he. Ord och inga visor.

Wednesday, June 17, 2009

Mahi-mahi till middag

Dorado mahi-mahi med mango och blodapelsin.

Lyckan här i livet är lent, fast, purfärskt, rosalätt mahi-mahikött. Jag blir alldeles knäsvag bara av att skriva om det nu; det finns bara inget godare än egenhändigt fångad fisk. Guldmakrill är favoriten, inte bara för smakens skull utan också för att den är så lätt att laga till i all hast (åtminstone om man kommit ihåg att göra såsen eller fruktrelishen i förväg).

Det räcker dessutom att någon fångar en enda fisk för att det ska mätta hela gänget (eller nästan hela byn om man vevar in fisk av den storleken som kusinen till höger), och det är svårt att misslyckas med tillagningen, även om alla snackar och flamsar och dricker vin och är lite allmänt oengagerade som kockar.

Det blir underbart gott att bara krydda och slänga den filéad på grillen inpenslad i vitlökssmör, eller in i grillugnen under ett täcke av kokos och macadamnötter blandat med lite olja, och sen på med kallrörd fruktrelish av färsk mango, blodapelsin, lime juice, hackad rödlök, mintlöv och persilja/cilantro när den är färdig; och festen kan börja. Härlig sommarmat!

Guldmakrillsmiddag fångad av Båstadtjejerna på besök hos mig.

Monday, June 15, 2009

Parallella universum..eller månkrasch?

McCains första twitter enligt Switched.com: "JAa!!!
Jag twittrar på min blackberry men inte utan lite hjälp."

Unni Drougge skriver i sitt senaste blogginlägg om hur skönt det är att ha "en egen måne", ett parallellt universum på internet där "folket" än så länge har försprånget eftersom "gammeletablissemanget" ännu inte tycks "haja vad det finns för möjligheter".

Hennes mardrömsscenario: "Tänk om Guillou och hans posse börjar härja här också?"

Drougges fasa: En twittrande
och bloggande Guillou.

Jag älskar Drougges passionerade entusiasm, och mecenaten :) Gunilla Kinns bloggande och effektiva användning av Twitter, och har faktiskt försökt ryckas med hela dagen. De två får en ju att känna sig alldeles lyrisk inför mediets möjligheter!

Men så dyker bilden av Drougges "etablissemang" och dess internetaktiviteter upp i bakhuvudet och går bärsärkagång med illusionerna. Är det inte tillfälliga bloggar för skandalblaskeartiklar och tillrättalagda chattar med "sköra" individer och skarvande krönikörer, så är det förlagstävlingar och twittrande chefsredaktörer med en svans av beundrare...och värst av allt: ett helt Stockholmjournalistposse ihopnavlat i realtid genom Twitter, där alla hela tiden vet direkt vad de ska välja att uppmärksamma, vad de ska tycka och vad som ska röra sig samtidigt är på allas twittrande tungor. De har ofta exakt likadant formulerade rubriker och liknande artikelinnehåll, ett fenomen som Thomas Nydahl kallar "Den moderna mångfaldens enfald".

Var får de allt ifrån? Twitter?

MÅNKRASCH

För mig räckte det förstås att läsa Karl Roves twittrande i försvar av tortyr för att illusionen om internets "egen måne" för alltid skulle gå i tusen bitar.

Bloggartikeln av John McCains dotter med rubriken "Karl Rove, Twitter Creep" illustrerar hur en sådan kraschlandningen kan gå till, det vill säga när någon insvept i Drouggelika illusioner om internets alternativa värld möter etablissemanget på egen turf. Vi är alla grus i samma kometsvans, inte parallella månar, är nog läxan man tvingas lära. Även Meghan McCain i sin republikanska värld. Hon upptäckte nämligen plötsligt en dag i april att Karl Rove följde henne på Twitter.


Tanken på ett lyckligt parallellt Twitteruniversum blev ett minne blott, en gammal ouppnåelig romantisk pipedream att gråta över. Meghan McCain skrev på sin blogg:
"I joined Twitter a few months ago; so far, it has been a liberating way to transition from political to personal blogging.[...] But there’s also been a downside: I am now being followed by Karl Rove, and my local sheriff, and God knows how many other political pundits. We need to take Twitter back from the creepy people."

Thursday, June 11, 2009

Gammal skåpmat? I köket hos Mr. California

Nu har Svensk Bokhandels Lars Schmidt hittat hem till Mr. California, alias Fredrik Colting i Borås, för en intervju. Ja, till förlagets kontor på andra våningen i den stora sekelskiftesvillan i Borås, alltså. Schmidts artikel är illustrerad med en bild på Colting framför köksluckorna och kylskåpet.



So what's cooking, Mr. C?

Enligt Schmidt har världspressen redan stått i kö för att fråga ut Colting om 60 Years Later – Coming through the Rye. Men i intervjun med Schmidt ställer Colting själv frågorna:
"Vad händer med karaktärerna man skapar? Lever de vidare i en annan värld, i en annan dimension? Salinger har ju själv inte velat prata om sin karaktär, Holden Caulfield, utan han har vänt honom ryggen".

Nothing happens unless I say so, menar nog Salinger, som sedan mitten av 50-talet varit så beskyddande om sina nya karaktärer att han stoppat ner varenda en av dem i byrålådan direkt utan att publicera så att de säkert inte skulle få för sig att irra ut på den kulturella allmänningen.

I läsarkommentarfälten påpekar en Svensk Bokhandelläsare att provokation är "en del av hela konstformen" och denne någon "väljer tveklöst att hålla på the underdog".

Jag med.


ANDRA INTRESSANTA KOMMENTARER:

* J.D. Salinger, it's time to let your baby go
* If a Body Catch a Body Comin' Through The Rye, Please Sue Him...
* Holden Caulfield, a hostage of his creator
* The captured imagination

Thursday, June 4, 2009

Kommande inslag på P1s "Filosofiska rummet"

Favoritbloggaren Erik Svensson, professor i Zoologisk Ekologi på Lunds Universitet, skriver i ett blogginlägg idag att han ska vara med i ett avsnitt av "Filosofiska Rummet" på P1. Gör ett inlägg här för att inte glömma att påminna honom om att han inte talat om när programmet ska sändas.

Svensson avslöjar att "inspelningen sker i Malmö och kommer att handla om det ideologiska respektive det naturalistiska felslutet, vilka jag tidigare skrivit om på den här bloggen".

Det ska diskuteras biologi, ideologi och politik, ur ett historiskt perspektiv verkar det som enligt länken. Det låter så spännande! Hoppas verkligen det kommer att vara nedladdningsbart på nätradion.

Har följt hans blogg länge. En av de första jag började läsa regelbundet faktiskt. Han har forskat runt om i världen inom sitt ämnesområde och har alltid superintressanta blogginlägg. Han ger också ofta prov på färgstarka och fängslande Beskrifningar öfver äfventyrliga resor, som en mer upplyst version av upplysningenstidens Johan Brelin, ja alltså, med samma förkärlek för natur och intresse för t ex Sydamerika och Kina menar jag. ;)

I ämnen relaterade till biologi, ekologi, klimatförändring, naturskyddsfrågor, osv är Svensson en ateistisk gudagåfva till mennskligheten.. och diurlifvet, naturligtvis.

Jag får dock erkänna att jag sätter de virtuella pekfingrarna i öronen och sjunger la-la-la framför datorn när Svensson citerar folk som välkomnar oss till den nya renässansen. Och, pust och stånk, jag torkar svetten ur pannan vid blotta tanken på hur högt jag skulle få vissla med handflatorna mot öronen om någon fick för sig att renordlat tillämpa denna teori på konst eller konstkritik. Det är ett viktigt resonemang inom naturvetenskapen och vetenskapsteorin i stort, men det låter som ett recept för förnedrande simpel "arbetarklass"-kitch och arbetarklassromantik i mina öron om det tillämpas på musik, littertur och konst!

Lite renodlad kuriosa får bli knorren här i kväll. Så här beskrevs Canton, "fruntimmersstaden", av Brelin efter äfventyrsresan dit år 1755:
"Sielfva staden uti hvilken de förnämste Chineser bo, får af ingen Christen besökas. Här inne bevara de svartsiuke Chineser sina så väl gifta som ogifta fruentimber, under tilgifne schlavars vård, och kallas fördenskull så väl af de Svenska, som af åtskillige andre Nationer, Fruentimbers-Staden.

Denna är befästad med en ganska hög och tiock mur, (på samma sätt upförd som de uti fordna tider brukelige fästningsmurar,) hvilken går uti en jämn linea rundt om staden, och har åtskilliga utbygda fyrkantiga och runda torn, så at hela dess defension består allenast uti högd och tiocklek.
"
 
Creeper MediaCreeper